Min doppräst

Efter 37 år får jag fortfarande en hälsning från min doppräst. Ett vykort kom igår eftersom min dopdag är den 1 december. Eftersom min dopfadder inte har uppfyllt sin uppgift som det är tänkt att en dopfadder ska göra med kristen fostran så tackar jag min doppräst för förbön och uppmuntran via påminnelser varje år. Återigen: Bön är kraft! Jag är så glad och tacksam!

To-to-to-tomteparaden

Lilla M ringer mig på mobilen en eftermiddag när hon kommit hem från skolan och frågar försynt: Mamma...får jag göra en tomteparad??...
Jag ler för mig själv. "Ja, okej då, men va försiktig så att ingen blir av med ena armen eller tomteluvan."
Det är nämligen så att en tradition har skapats i vårt hem. När tomtarna åker upp ur kartongerna vid advent så är det barna som plockar fram dem och placerar ut dem Förra året råkade några tomtar lite illa ut så vi fick stoppa tomteparaden som är en parad med alla tomtar. Barna har haft en tradition att "gå igenom" alla olika tomtar/julnissor och minnas tillbaka när/vilket år de fick dem.  Så det blev i alla fall en lugnare parad i år...

En tid med Julefrid

Vi är inne i en tid då julklappar inhandlas, översyn av adventsljusstakar görs ifall nya måste köpas, barnens aktiviteter har avslutning och julbord skall intagas. Detta skall vara Fridens tid men för mig har det blivit Stressens tid. Nej, jag är nog inte ensam om att tycka detta. Folk runt omkring mig är så uppjagade att jag börjar undra Vad håller vi på med!
Själva var vi, familjen, iväg i helgen till ett känt varuhus där massvis av folk från när och fjärran trängs och knuffas för att få det de vill ha inför Julen. Varför gör vi detta? Självklart tycker vi det är rätt kul att handla lite julklappar till ett bra pris till barnen och så är det kul att hitta nåt nytt till hemmet. Men den här glädjen försvinner rätt fort när man ser detta frosseri som försigår runt omkring en. Varför skall prylar vara en viktig del i tillfredställelse och glädje?

Jag hoppas att Julfriden infinner sig i tid till Julafton i år och att när vi träder in i december månad så får vi njuta av den förväntan och längtan som Adventstiden innebär.

härlig sång på eftermiddagen

Just nu är det en tid som är ganska så tung, det är en av årets mest tråkigaste månader och det är grått, regnigt och kallt! En transpotsträcka till advent då vi får förbereda inför julen. Att kunna ta fram adventsljusstakarna och stjärnorna är en räddning för en person som jag! I dag fick vi dock vara med om ännu en härlig familjegudstjänst i ljusa och fina Rydboholmskyrkan. Dessa underbart spontana barn som sjunger och rör sig till musiken, ja, det är sååå kul att få vara med! Vilka sångare och vilka sånger.  Jag tror det är flera som tycker att det är en ljusglimt i denna gråa vardag. Vi är många trötta nu men tack å lov för musiken och härliga människor runt omkring! 

Våga vara den du är..

...så står det på en tavla i Lilla Ms rum. Att våga vara sig själv handlar mitt kåseri om idag. Jag har alltså sett en liveintervju med svenska sångaren Yohio (han heter faktiskt så). En 17 årig svensk kille som är stor artist i Japan, han är blond och klär sig i pyttenuttgulliga klänningar, ja om man inte visste att han var kille så skulle man tro att han var tjej.
Vid första anblicken undrade jag "vad är hans problem nu då?" MEN nu har jag hört honom berätta om sig själv och sitt artisteri. Därmed fick jag mig en funderare. Detta är en kille som tidigt kände att han ville gå sin egen väg, han blev mobbad för det i skolan. Han erkänner att han var en s.k. nörd med sitt intresse för Tv spel och att han inte brydde sig om hur han var klädd. I sjätte klass började han sminka sig, det var en Emovåg just vid den tiden och många killar sminkade sig.
För er som undrar: Han är hetero. Alla fördomar jag har fick sig en törn...igen.
Jag gillar människor som vågar vara den de är och jag uppmuntar hela tiden mina barn att våga vara den de är. I tonåren växlar ju allt det där, frågor som "vem är jag" osv. dyker ständigt upp. Just i den ålder så vågade den här Yohio gå sin egen väg, lät inte andras synpunkter och glåpord bygga bo i honom. Starkt! Han är ju en god förebild för de unga som brottas med sin identitet och medias uppmålande av dagens ideal. Denna unga kille menar att "det är mer manligt att våga klä sig i klänning än att inte göra det pga. de traditionella könsrollerna" och samhällets inställning...
Han växte upp med intresset för Japan och japanska språket och mangakulturen. Själv lärde han sig japanska och i och med sina resor ( 7 resor), sitt artisteri och mailkontakt med kompisar där så har han lär sig språket så att han nästan kan det flytande! Vilken Bra inspirationskälla.
Alltså för att knyta ann till mitt citat "Vad är hans problem nu då?" Tänk efter: vem är det som egentligen har problem? Är det den som klär sig som alla andra och beter sig enligt normen? Eller, är det den som sticker ut?
Inressant diskussionsämne tycker jag.

nu blir det andra bullar...

mina bullar...fast jag tog receptet från mjölpåsen denna gång. ja, det var vår lördagssysselsättning. M hjälpte mig med tillsättning och utbakning. De blev stora och fina kan jag tillägga. Detta gjorde vi inte enbart för att det är Fars dag, var tvungen att åka in till stan idag men insåg snabbt att vi ville åka därifrån..vilka köer, som jul. Sa till mannen att det här med fars och mors dag börjar gå till överdrift. Frukost på sängen borde räcka och självklart visa kärlek och omtanke på andra sätt än genom köpta presenter. Nåja.

En värmande brasa

Det händer alltid mycket nu för tiden ute i världen men även i min lilla värld fastän jag själv tycker att det är väl inget att skriva ner. På jobbet har en ny chef tillträtt och en ny komminister ska börja nästa vecka. Jag kommer arbeta med några nya uppgifter efter årsskiftet. Kul när det händer positiva grejer emellanåt, det behöver jag. Speciellt nu när det är vintertid och mörkt både till och från jobbet. Mörkt...det är det ute i mediavärlden för det mesta Nowdays...! En sak som kom att ligga lite närmare vår livssituation var det som hände i går med den här 9 åriga flickan i Göteborg..blev bortrövad av en 20 åring på väg till sin skola. Lärarna hörde inte av sig när hon inte dök upp i skolan och då är de endast 5 flickor i klassen! Precis som i min Lilla Ms klass! Tur är att hennes lärare är superbra och redig. Jag mailade för säkerhets skull till hennes lärare för att få igång en diskussion kring detta. Väntar på svar. Som förälder kan man liksom aldrig sluta oroa sig för sina barn, inte låta bli att undra hur det går med dem...Jag är fruktansvärt orolig just nu över när barnen ska ta sig till och från skolan. Hur var det förr? Fanns det mindre "farliga" människor då? Det blir ju inte bättre när Malou på TV har Temat "Försvunna människor" i sitt program. Enligt henne försvinner det ca 20 personer varje dag i Sverige på ett eller annat sätt. Det är skönt att sitta vid sin brasa i sitt hus och gömma sig för omvärlden ett tag. Hoppas att det inte ska drabba en själv eller sin omgivning. Tryggheten för mig är att jag vet att Guds änglar beskyddar mina barn varje dag. Min dotter sjunger i kören om "jag har en ängel vid min sida, den vakar över mina steg. Och jag kan känna ängelns vingar när den snuddar vid min kind och tröstar mig"