Tänk att få ha en man i skafferiet...

Jag vet inte om du har varit med om det någon gång, men för mig har det pågått ett tag...min man har dubbelgångare överallt. Jag skrattar åt det förstås eftersom jag tycker att det är rätt lustigt. Själv har jag också dubbelgångare, jag har inte märkt det själv men andra har sagt det. Senast jag såg min mans dubbelgångare var när jag tittade i skafferiet...jo men visst. Där var han, på ett pasta paket. Nu hör det till att Han ska åka iväg och vi kommer självklart sakna honom. MEN då sa jag till barnen att om längtan blir för stor...så är det bara att titta i skafferiet!

Simma lugnt...

Simundervisningen har börjat för min minsta. Ja, minsta och minsta hon är faktiskt inte så liten längre. Hon var jätteglad över att äntligen få gå och lära sig simma med andra barn. Extra roligt var det när hon kände nästan alla som var där. Men visst var det läskigt i början, det blev en hel del hållande i stången vid kanten. Våra barn är kan man säga, försiktiga av sig, det gäller allt som de ska pröva på. Vissa barn kastar sig ut i det okända och lär sig på det sättet men våra godingar, tja, vad ska man säga, ibland kan det bli lite för försiktigt vilket kan, för oss föräldrar, bli lite för mycket ibland. Men som jag skrev tidigare här på min blogg: Allt har sin tid! Hursomhelst, det blir nog bra det här med simningen. Första lektionen innebar att de skulle lära känna vattnet vilket förstås var bra. De lekte bl.a. en lek där de stod i ring i vattnet och läraren frågade vem som ville gå in i ringen och bli "duschad", när barnet stod i ringen frågade läraren: "en liten, lagom eller stor dusch?". Så fick de välja varpå de som stod i ringen plaskade med händerna så barnet i mitten fick vatten på sig men också så smått vänja sig vid hur det känns att få vatten i ögonen. Kanon! Pedagogiskt uti fingerspetsarna. I alla fall tycker jag det som har ett försiktigt barn. Det blir spännande och se hur det går nästa gång.

(Bilden i texten är inte från simskolan)

Å så kom Molly...

Ja, så kom då prinsessan Molly till världen. Min svägerskas efterlängtade bebis som vi har fått vänta på i 7 dagar efter beräknat datum. Hon hade inte bråttom hon, undra just hur denna lilla människa kommer att bli. Temperamentsfull som sin mamma eller Emilbusig som sin pappa? Har förstås köpt en present till nybildade familjen och längtar tills nästa helg då vi åker ner och hälsar på, för de bor ju ett antal mil härifrån tyvärr. K har blivit morbror för första gången, han é så stolt. Min son var jätteglad och sa flera gånger högt för sina polare: "Jag har fått en ny kusin!" Men hans första reaktion var dock: "Nej, jag ville att det skulle bli en kille, nu blir M glad" (lillasyrran). Han vill väl ha någon att spela fotboll med antar jag...

 Nyfiken på Molly så klicka dig vidare med hjälp av den här länken:

http://www.ltblekinge.se/
(se webbisar)

Glöm inte bort att änglarna finns

Under sommarledigheten var vi förstås mycket i skåneland och upptäckte nya platser. Det är vår hobby och vår stora passion, i alla fall vi vuxna i familjen. Hur underbara kidsen än är så är det som att något mörkt kommer över dem när de sätter sig i bilen. Speciellt när K och jag är uppspelta och glada över att få åka i väg och liksom komma ifrån allt en stund. Så förrutom att man emellanåt upptäcker att man skriker åt barnen för att de ska lugna sig och inte ha halvt ihjäl varandra därbak så brukar vi ha rätt kul. Jag har upptäckt att i skåne samlas många konstnärer och i var och varannan vägkrok finns en ateljé där en keramiker huserar eller någon annan konstverksform. Min svärmor har en kompis som är konstnär. Han är en helt fantastisk människa. Han brinner för det han gör fortfarande, efter 40 år! Vi fick möjligheten att besöka hans ateljé och se hans otroligt vackra konstverk. Vilket pilligt jobb. Han jobbar med blyinfattade glashantverk. Han har en stark tro och det riktigt lyser om honom när han berättar om sin tro på Gud.. Vi känner det i atmosfären där vi är när vi går runt i hans "lada" och beundrar hans vackra glastavlor och fönster som speglar ljuset i regnbågens färger. Jag gillar Joels hantverk och köper en vacker ängel. Den hänger nu i vårt vardagsrumsfönster. Påminner oss om att inte glömma att det finns änglar runt omkring oss. För det är vad jag tror, att vi alla har en skyddsängel som går med oss även om vi inte kan se den. Hur gick det för kidsen bland alla glashantverk? Faktiskt skötte de sig bra, det gick bra i bilen på vägen hem dit vi skulle sova också. Vill du besöka Joels hemsida är adressen: joelglas.com

Fröken Caritas äppelpaj

Enkel men mycket god smulpaj.

När jag gick i lågstadiet, som det hette när jag var liten, hade vi en fröken som hette Carita. Vi bakade faktiskt på den tiden i skolan och efteråt så gav hon oss detta recept på denna enkla men goda smulpaj. Den lappen har jag kvar i min receptbok och det är så roligt och jag blir alltid lika nostalgisk när jag tar fram lappen.

Ugn: 200 grader

3 dl vetemjöl
1 dl strösocker
100 g margarin
1 tsk vaniljsocker

4 äpplen

Ta ut margarinet i god tid så att det hinner bli mjukt och kan blandas med de övriga ingredienserna i en bunke.
Blanda och börja sedan skala 4 äpplen och skiva dem i tunna skivor, typ båtar. Lägg dem i en ugnsfast form och strö eventuellt över socker och kanel efter smak. (sura äpplen behöver mer socker). Strö sedan över den smuliga degen. Grädda i mitten av ugnen cirka 20-25 min.

Servera med vaniljsås.

Obs! Till mina små små formar har jag anpassat min äppelmängd och smuldeg mängd så detta recepts mängd stämmer inte till dem.

En mumsig stund...

Min svärmor har lyssnat på vad jag önskar mig. Jag fyllde år för några dagar sedan och fick den här lilla potionspajformen med tillhörande skål där såsen ska va. Självklart sög det i gottetarmen så jag bakade en äppelpaj som jag och gubben delade på. Mycket trevligt. Pajformen tänker jag också använda till en matig paj och servera en till varje gäst och i lilla skålen en liten sallad kanske...mums!

Får vi vara ifred någongång?

Jo, vi tänkte att vi skulle ta en romantisk bild på oss och bad vår son ta en bild när vi satt i sanden såhär. Ett tu tre så var Matilda där. Men vi kunde inte annat än småle åt händelsen, vi tycks aldrig få vara i fred...Men vad kan man säga, är man linslus och älskar sina föräldrar så...

I dag är första dagen på resten...

Tänk att jag äntligen har kommit i gång med en blogg, min alldeles egna blogg. Jag är glad för att jag har kommit till skott. Tack vare en gammal bekant som har gjort en så härlig bloggsida så blev jag inspirerad. Det här har jag tänkt att göra länge men det har inte blivit av pga olika anledningar. Allt har sin tid, och när man är mogen och redo ja då blir det bra, vad det än är man tar för sig! Det är just det här att allt har sin tid som jag tycker är viktigt att tänka på emellanåt i detta stressiga samhälle också. Speciellt när man som jag, en förälder med barn i småskolan, lätt kan bli stressad för att man förutom arbetet ska hinna med läxläsning, barnens aktiviteter, inköp av kläder m.m. till barnen, matlagning, husbestyr, sin man och så kanske sig själv om det går... m.m. I sådana stunder gäller det för mig ialla fall att tänka på att allting blir inte bättre för att man jagar upp sig utan att det får ta sin tid och det blir bra tillslut. Nu har jag kommit igång med min blogg och här kommer jag att kåsera för det är att skriva som är min passion förutom mitt behov av att baka (till min mans förtret, han vill nämligen gå ner i vikt). Vi får se om det så småningom kommer finnas bilder på mina bakverk och lite annat som förgyller min vardag. Håll till godo!